Miljonmannen och de tusen arbetarna bakom honom

by bernt & torsten

En hyllning till girigheten, serverad med guldbestick

I ett land inte så långt borta, vi kan kalla det Korpköping, lever en sällsynt människotyp: vd:n. Dessa ståtliga varelser är kända för sina välsittande kostymer, sin förmåga att prata utan att säga något alls, och framför allt, sin makalösa förmåga att samla ihop tillräckligt med pengar på ett år för att aldrig behöva arbeta igen.

Låt oss presentera Max Lund, vd för BigWheels AB, som i år kammade hem 62 miljoner kronor. För den som räknar: det motsvarar lönen för ungefär 500 mekaniker, ingenjörer och montörer, tillsammans. Max? Han går på möten, gör PowerPoints och säger det aktieägarna vill höra: "Effektivisering" (läs: uppsägningar) och "hållbar tillväxt" (läs: du jobbar mer, vi tar mer).

Men Max är bara toppen av ett isberg av rent guld. Nico Daltan på LockTopia fick 55 miljoner. Börje Korksman på WireComm? Samma sak, trots att bolaget sparkade hundratals anställda. "Vi fokuserar på våra kärnvärden", sa Börje. Javisst, och ett av de värdena verkar vara jag först.

Sedan har vi Jimmy Rowe på AutoNova: 51 miljoner. Säkerhetsmannen Magnus Alquist på Guardium? 48 miljoner. Medan de pratar om "värdeskapande", får tusentals arbetare sparken och en klapp på axeln.

Varför? Jo, marknaden kräver det. Den där osynliga kraften som på något magiskt sätt rättfärdigar att en person kan vara värd lika mycket som en hel by.

Och vi får inte glömma aktieägarna. Bakom varje överbetald chef sitter en nöjd investerare och nickar: "Javisst, det här är bra." De smuttar på sitt espresso medan utdelningarna växer och arbetarna krymper in i otrygga anställningar, stressdiagnoser och matbudgetar i Excel. När fler arbetare blir sjuka, hamnar bördan hos samhället: överbelastad vård, ökande sjukskrivningar och ett socialt skyddsnät som faller sönder. Och precis när vi behöver stödet som mest, sänker regeringen skatterna – för de rika, inte för arbetarna. Socialbudgeten krymper. Bibliotek stänger, vårdköerna växer, och äldreomsorgen blir ännu en kolumn i ett nedskärningsark. “Du kan väl betala själv,” säger miljonären. Men hur? När all rikedom vi skapar strömmar uppåt, till deras fickor, deras portföljer och deras skatteparadis?

Samtidigt ställer sig arbetarna de verkliga frågorna: Jobbar svenskarna mycket eller lite? Blir vi mer eller mindre stressade om arbetsdagen kortas, och hur dyrt blir det egentligen? Fack och arbetsgivare har olika syn på den laddade frågan om arbetstidsförkortning. På ena sidan: vd:n som kräver mer, fler timmar, högre tempo. På andra sidan: facket som slåss för kortare arbetsveckor, mänskliga scheman och ett liv utanför jobbet.

Och nu får vd:n en ny bästa vän: AI. Den perfekta kollegan. Inga klagomål. Inga kaffepauser. Ingen lön. Bara effektiv kod som aldrig kräver löneförhöjning. För cheferna är AI en dröm. För resten? En varning.

Så här är vårt ödmjuka förslag: Om dessa toppchefer verkligen är värda varje krona, låt dem bevisa det. Låt Max, Nico och Börje köra fabrikerna, packa hyllorna, laga servrarna, sälja simkort, köra lastbilar och svara på arga kundsamtal, helt själva i ett år. Om de klarar det, och dessutom gör vinst, då – först då – förtjänar de sin bonus.

Tills dess säger vi, vi som går upp 05:30, dricker bränt kaffe ur fikarummets maskin och bär den här ekonomin på trötta axlar:

Ni är inga kungar,
Vi är inga livegna,
Och er lön är inget heligt privilegium.

Nästa gång du hör "vi har inte råd med löneökningar", kom ihåg den här listan. Kom ihåg Max, Nico, Börje och resten av Guldgänget. Och fråga dig själv: Vem tjänade egentligen pengarna i år?

Det var inte de.