Social Climate Tech News

Thu 20 10 2022
Image

Indiens väg till Net Zero – Inte dags att skära ner på Ambition or Purpose

by bernt & torsten

Snötklädda toppar, klar himmel, slingrande floder – vi var i Ladakhs fängslande Himalaya-landskap. Från Himalayas blå får som betade vid Indusflodens stränder till chortens (buddhistiska helgedomar) och färgglada böneflaggor längs vägen, det var en ständig påminnelse om balans.

Spridda över 4,2 miljoner kvadratkilometer lagrar Himalaya den största mängden snö och is efter polarområdena. Dess glaciärer tillhandahåller sötvatten och andra viktiga ekosystemtjänster till mer än 750 miljoner människor. Regioner som Ladakh, som får lite nederbörd, är hem för stora floder bara på grund av dessa glaciärer som ger vatten hela året.

Idag minskar de flesta glaciärer snabbt på grund av global uppvärmning, vilket leder till vattenbrist och naturkatastrofer. Liv, försörjning, biologisk mångfald och ekosystem är samtidigt i fara.

Detta är ground zero, för klimatförändringar och för klimatåtgärder.

Ladakhs ansikte förändras. Från ett bergs inland som är beroende av jordbruk och pastoralism, utvecklas det nu som ett nav för förnybar energi. Regionen har i genomsnitt 320 soldagar per år, och dess dalterräng upplever ofta kraftiga vindförhållanden. Utifrån detta är den nationella planen att sätta upp 10 gigawatt grön energikapacitet genom sol- och vindparker.

Sådana initiativ är viktiga för att uppnå Indiens större klimathandlingsplan. Vid COP26 i Glasgow höjde Indien sina mål för ren energi, med målet att uppnå 500 gigawatt förnybar energiproduktion och tillgodose 50 % av landets energibehov genom förnybara källor år 2030. Man åtog sig också att bli netto noll år 2070. I ett scenario där energikraven ökar snabbt och energisäkerheten har fått ökad uppmärksamhet, detta kräver noggrant övervägande av alternativ.

Indien tar redan flera initiativ för att ta itu med klimatförändringarna, inklusive stegvis avkolning av nyckelsektorer. Stålindustrins genomsnittliga CO2-utsläppsintensitet, som bidrar med nästan en tredjedel av de direkta industriella CO2-utsläppen, har minskat från 3,1 ton/ton råstål (T/tcs) 2005 till cirka 2,6 år 2020. Indian Railways, den fjärde största järnvägsnätet i världen, har för avsikt att uppnå nettonollutsläpp till 2030. Transportsektorn är en av de mest envisa att ställa om, och om Indien kan göra det kommer världen att titta och följa.

När det gäller tillskott av förnybar energikapacitet bland stora ekonomier har Indien upplevt den snabbaste tillväxttakten mellan 2014 och 2021. Men andelen förnybar energi av den totala elproduktionen är fortfarande bara 10 procent. Så det är en bit kvar.

En grön energiomställning kräver tillgång till teknik och tillgång till lågkostnadskapital. Prisvärd klimatfinansiering är därför absolut nödvändig för utvecklingsländerna. Enligt Parisavtalet lovades utvecklingsländerna 100 miljarder USD per år för att nå sina klimatmål. Men bara Indiens energiekonomis behov kräver 160 miljarder USD per år fram till 2030 för att uppnå nettonollmålet, tre gånger investeringsnivåerna idag. Vi måste leverera mer ekonomi, snabbt.

Samarbete mellan regeringar och den privata sektorn är avgörande för att få detta att hända.

Energiomställningen påverkar människor direkt – och en rättvis omställning innebär att man måste se upp för arbetare som kommer att förlora jobb och samhällen som är beroende av fossila bränslen. Det är inte så lätt som att slå på en ljusströmbrytare, men dessa faktorer kan och måste beaktas genom att ge nya arbetstillfällen, omskola och överbrygga inkomstbortfall genom socialt skydd. Klimatanpassning är lika viktig, eftersom mer än 80 procent av indier bor i regioner som är mycket sårbara för naturkatastrofer som översvämningar, torka och cykloner.

Bevarande av biologisk mångfald är en annan viktig aspekt av klimatberättelsen. Indien har bara 2,4 % av världens totala landyta men har nästan 8 % av sin totala biologiska mångfald. Det tillhandahåller ekosystemtjänster och resurser som upprätthåller samhällets försörjning och råvaror till viktiga industrier. När vi vill skapa nya jobb inom sektorer som förnybar energi och grön infrastruktur måste traditionella försörjningsmöjligheter som har förlitat sig på ansvarsfulla samspel med naturen under århundraden också skyddas.

Indien ligger i framkant när det gäller globalt samarbete när det gäller klimatbegränsning såväl som anpassning. Genom nätverk som International Solar Alliance och One Sun, One World, One Grid hoppas man kunna leda till att säkerställa tillgång till ren energiteknik för utvecklingsländer. Initiativ som Coalition for Disaster Resilient Infrastructure ökar motståndskraften mot katastrofer för länder som är extremt sårbara. Ömsesidigt fördelaktiga institutionella åtaganden och investeringsåtaganden kommer att avgöra effektiviteten av dessa ansträngningar.

Det är också en balans mellan gammalt och nytt. Världen har mycket att lära av Indiens mångsidiga traditionella kunskapssystem, som insuper etoset för ett hållbart liv, och dess försök att blanda detta med spjutspetsdrift inom vetenskap, teknik och industri. I Ladakh klättrade jag till en isstupa – en konstgjord “glaciär” som fryser grundvatten på vintern och släpper ut det gradvis, eftersom det smälter under sommaren. Denna enkla innovation som kombinerar vetenskap med samhällsaktivism och kulturella övertygelser kan få resonans hos andra.

Bergsekosystem på hög höjd ligger i frontlinjen av klimatförändringarna. Det jag såg i Ladakh ger mig lite hopp. Lokala samhällen eftersträvar klimatåtgärder genom begränsningsåtgärder, samarbete och innovation. Den svåra frågan är om vi kan replikera mer av detta nationellt, regionalt och globalt, med djupare investeringar också i anpassning, för ett samhälle kan inte bära tyngden och löftet om klimatåtgärder ensam.

Share: