10 000 liter om dagen för varje plan: Qatar World Cups enorma inverkan på vikens vatten

by bernt & torsten

När VM närmar sig kommer värd Qatar att behöva minst 10 000 liter vatten varje dag för var och en av sina stadionplaner. Baserat i en region med praktiskt taget ingen tillgång till färskvatten, kommer den att förlita sig på avsaltning – metoden att debrita saltvatten, så det är drickbart.

Det verkar vara en elegant lösning – men problemet är att avsaltning, som förväntas öka med 37 % i golfregionen under de kommande fem åren, har enorma miljökostnader i form av de fossila bränslen som används för att genomföra processen och marina miljön. Men utan det, hur kan regionen eventuellt släcka sin törst?

Beläget i en av de mest torra regionerna i världen kommer nästan hälften av världens avsaltningskapacitet, eller 43 %, från Gulf Cooperation Council (GCC) länder. Trots sådan vattenbrist är GCC bland de högsta konsumenterna av vatten i världen och starkt beroende av avsaltningsanläggningar.

Förenade Arabemiraten har en av de högsta globala vattenkonsumtionerna per capita, med människor som använder ungefär 500 liter om dagen – 50 % över det globala genomsnittet. En genomsnittlig europé använder 144 liter om dagen.

Ändå är många GCC-länder såsom Förenade Arabemiraten fortfarande angelägna om att främja en vattenrik livsstil genom avsaltningsinsatser. Välskötta gräsmattor och vattenparker är vanligt förekommande i städer, och vid Dubais fontänshow, varje halvtimme hela dagen, skjuter mer än 83 000 liter vatten upp så högt som en 50-våningsbyggnad.

Men med ökande befolkningar står regionens vattenindustri inför ett ökande tryck. Dessa växter har i huvudsak floder som rinner genom dem. Anta att du tittar på avsaltningskapaciteten över GCC som helhet. I så fall är volymen vatten som strömmar genom det ungefär fyra gånger den mängd vatten som strömmar nedför Themsen.

Sedan 1950-talet har GCC legat i spetsen för avsaltning. De södra kusterna av viken är beströdda med mer än 300 avsaltningsanläggningar – mestadels i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Bahrain.

Att driva världens största koncentration av avsaltning kräver en betydande mängd energi. Saudiarabien, den största producenten, utgör en femtedel av världens produktion, med ungefär 30 avsaltningsanläggningar som brinner genom 300 000 fat råolja om dagen.

Faktum är att de flesta avsaltningsanläggningar är olje- eller gasdrivna, som arbetar med antingen termisk processteknik, som samlar upp ånga från kokande vatten och kondenserar det, eller den mer moderna tekniken för omvänd osmos, som är starkt beroende av elektricitet som produceras med naturgas för att driva pumpar som tvinga vatten genom mycket fina membran, vilket i huvudsak silar bort salterna i vattnet.

Så även om Qatar hävdar att fotbolls-VM kommer att vara koldioxidneutralt, uttrycker klimatorganisationer redan tvivel. Bara vattenkraven är väcker ögon. Turneringen kommer att behöva hantera 144 planer på åtta arenor och mer än 130 ytterligare träningsplaner. Den känsliga och komplicerade processen att skapa rätt gräsmatta för fotboll i Qatars klimat precis när vädret börjar svalna innebär att markmännen måste härma vintern, blåsa kyld luft över gräset och vattna planen med minst 10 000 liter avsaltat vatten.

Och för nödsituationer, enligt Reuters, “växer en 425 000 kvadratmeter stor gräsreserv – ett 40-tal fotbollsplaner värda – på en gård norr om Doha”. Vattenförbrukningen för det plåstret registreras inte.

Och trots nationella åtaganden om att minska koldioxidutsläppen och uppfylla nettonollmålen, förväntar sig regionen att göra mer avsaltning, inte mindre, med kapaciteten planerad att utökas med 37 % till 2027.

Detta kan vara förödande för vikens marina ekosystem, säger Le Quesne. Avsaltning är en av de värsta drivkrafterna för havsföroreningar runt om i världen, och producerar saltlake, en mycket salt avfallsvätska som vanligtvis släpps ut i havet som saltare, giftigare och varmare havsvatten. Det kan innehålla kemikalier som klor, tungmetaller och skumdämpande medel som tillsätts under avsaltningsprocessen, vilket kan skada korallrev och mindre marina organismer som lever på havsbotten.

Tillsammans med vatten riskerar även mindre organismer att sugas in i systemet och kan träffas, krascha in i insugningsrörens skärmar, eller dras med, färdas med vatten som når växten, vilket resulterar i allvarliga skador och dödsfall.