Social Climate Tech News

Wed 29 06 2022
Image

Havet är klimatförändringarnas första offer och sista utväg

by bernt & torsten

Regnskogar kan vara kända som planetens lungor, men det är när vi står framför havet, med sina brusande vågor och oupphörligt cyklande tidvatten, som vi känner att jorden andas. Havet, säg, forskare, är källan till allt liv på jorden. Det är också, säger filosoferna, förkroppsligandet av livets största terror: det okända och okontrollerbara.

Denna dualitet har blivit alltmer uppenbar i klimatdiskursen under de senaste åren, när isen smälter, haven stiger och stränder överallt möter stormar av en våldsamhet som inte har setts i levande minne. Men även när havet har blivit föremål för handvridning över det vi har åstadkommit, har det också blivit en slutsten av hopp om att vi kan begränsa skadan om vi agerar nu.

Först de dåliga nyheterna. Medan klimatförändringarnas frontlinjer växer fram runt om i världen, inträffade de första stora såren av den globala uppvärmningen i de låglänta önationerna i södra Stilla havet, där samhällen alltid har levt och dött av havet och dess rikedom. Sedan flera år tillbaka har det funnits mycket mer dödliga, eftersom de har härjats av klimatförändringsrelaterade stormar och översvämningar.

När dessa länder har vädjat till större och rikare – och mer skyldiga – länder att göra något, har de mestadels mötts av tystnad. Vid ett toppmöte nyligen i Bonn, Tyskland, vägrade delegater från rika nationer att stödja ett försök att se till att diskussion om att kompensera fattigare länder för skador på grund av klimatförändringar skulle stå på agendan för COP27, FN:s klimatkonferens som ska hållas i november i Egypten. Men det kommer inte att dröja länge innan dessa mäktiga nationer också möter havets vrede. USA, Storbritannien, Tyskland, Brasilien, Kina, Indien, Japan och Indonesien är alla bland de länder med stora befolkningar som lever på land som sannolikt är under havsnivån år 2100.

Andra eskalerande tragedier är till hands under vattnet som utgör över 70 % av jordens yta, från händelser som blekning av korallmassa till förstörelsen av den marina biologiska mångfalden. Det finns ingen väg tillbaka. Men för att behålla skadorna på dessa redan hemska nivåer – och för att till och med dagdrömma om att nå målet som världen teoretiskt sett enades om i Paris 2015 – måste vi hitta något sätt att arbeta med och inte mot havet. Som Jane Lubchenco, marin ekolog och tidigare chef för National Oceanic and Atmospheric Administration under president Obama, sa till min kollega Aryn Baker för ett par år sedan: “Det är dags att sluta tänka på havet som ett offer för klimatförändringarna och börja tänka på det som en kraftfull del av lösningen.”

Vi kan börja längst ner. Golvet i Stilla havet är full av de sällsynta metaller vi behöver för att bygga de batterier som krävs för att driva kolfria resor. När vi rörde oss uppåt, genom att utnyttja kraften från tidvattnet, kunde vi koppla in en annan källa till förnybar energi i våra kämpande nät; havsbaserade vindkraftsparker är också redo att expandera exponentiellt som en viktig kraftkälla. Och även om vi kanske tänker på vägfordon som fokus för ansträngningar för elmobilitet, kan koldioxidutsläppande av sjöfart vara det som verkligen för den globala ekonomin in i en grön framtid.

Samtidigt är haven centralbankerna för jordens kollager. Forskare jobbar hårt med att ta reda på hur man överkomligt kan fånga upp CO2 från fossilbränsleförbränningsanläggningar och injicera gasen i berget under havsbotten. Och ansträngningar pågår redan för att skydda och återuppbygga oceaniska ekosystem som mangrover, saltmarker och sjögräs, som inte bara binder mer CO2 än sina landbundna motsvarigheter utan också fungerar som naturliga vågbrytare för att skydda kustbefolkningar.

I en intervju publicerad 2002 lyfte Werner Herzog, filmskaparen och orädd filosof av mänsklighetens förhållande till den naturliga världen, upp idén att “civilisationen är som ett tunt lager av is på ett djupt hav av kaos och mörker.” I det här ögonblicket, med rekordhöga sommarvärme och rekordlåga havsis, kan Herzogs metafor tas bokstavligt. Livet som vi känner det existerar trots allt bara så länge isen inte smälter och det potentiella kaoset i haven inte släpps lös.

Men det är också värt att överväga något som Herzog sa nästan ett och ett halvt decennium senare. När han talade om sin dokumentär Into the Inferno, noterade han att vi står inför klimatproblemen vi gör “inte för att naturen är arg” utan snarare för att “vi är dumma.” Han fortsatte: “Vi gör inte det rätta med vår planet.” Om vi ​​gjorde rätt med våra hav, kanske deras skrämmande krafter skulle kunna rädda oss.

Share: